En vecka in i behandlingen

Veckan på sjukhuset har gått så fort så fort. Det har hänt saker hela tiden och många har ju ocå kommit och hälsat på som Sebbes storebror Johannes, mormor, morbror Markus, morfar, Lisbeth, farmor samt min väninna Camilla och min kusin Evelina.

Sebbe & Johannes

Sebbe & mormor

En av dagarna när jag bara varit ute och ställt brickan i köket och kom tillbaka till rummet stod där en som presenterade sig som Marianne. Sebbe hade ställt sig upp, tagit på sig inneskorna och höll på att dra ut sladdarna till droppställningen.
Marianne hade "sålt" sin verksamhet till Sebbe och han ville genast dit, till "Lek terapin". Klockan va 11.30 när vi kom ner dit och dom stängde kl: 12.00-13.00 för lunch. Sebbe ville inte därifrån eftersom det va ett stort ställa hann vi ju bara titta runder på den stunden. Jag fick lova att vi skulle gå dit igen efter vi varit på röntgen för en sk skelettålder.
Sagt och gjort blev det raka vägen till "Lek terapin" efter röntgen. Jag säger bara vilken underbar personal där jobbade, sååå roligt alla barnen hade oavsett handikapp och sjukdom. Det va helt underbart att se. Sebbes favorit ställe där inne blev snabbt snickar verkstaden. Han sa: "Tänk att barn får lov att ha vassa saker här". Jag fick inte Sebbe därifrån förrän dom stängde kl: 15.00. Pappa Jimmy kom och va med där nere de sista 30 minutrarna.

I fredags lämnade jag sjukhuset för att få en litet andrum, pappa Jimmy tog över.

Store sonen åkte till sin farmor för att vara med kompisar. Lägenheten va tom och det dröjde inte länge tills jag kände att jag va tvungen att söka lite sällskap. Jag tog Milo och gick ner till min morfar. Vi pratade, tittade på tv och hade trevligt. Men det va oundvikligt...smällen kom när jag va tillbaka hemma igen. Då brast det, all information man fått som man inte kunnat reagera på då man varit på sjukhuset hela tiden och varit konstant vid Sebbes sida. Fick också samtidigt en fruktansvärd ångest för att jag inte va DÄR, där vid Sebbes sida.

Tackar min kusin Emma som va mitt stöd denna natten. Bara att inse att man inte är någon stålkvinna, även jag behöver andrum.

I söndags fick Sebbe komma hem från sjukhuset. Jippi 2 dagars uppehåll på cellgiftet.

Nu hädanefter är det tänkt att allt ska kunna skötas via dagvården dvs att vi åker bara in dit över dagen då det är dags för cellgift.

Några biverkningar börja märkas av, klåda på kroppen, glest håravfall, smärta i magen och näsblod.

Dessa dagarna hemma har vi även passat på att hälsa på kompisarna i skolan som blev sååå glada att se honom. Vi berättade om sjukdomen och vad som förväntas komma som tex tappa håret. Där kom många frågor från barnen. Vissa saker tyckte Sebbe va okey att berätta själv medans jag fick ta en del. Men det gick bra.

I alla fall skönt att vara hemma!