måndag 26 juli 2010

Underbara veckor...

Sommaren så här långt!

Sebbe har varit med sin pappa och co på Öland i nästan 2 veckor och haft det bra! Jag gjorde så gott jag kunde med att koppla av i gott sällskap med min älskade Niclas, store sonen som kom och
gick som han ville här hemma, underbara
grannar och vänner! Det blev stranden några dagar, Tosselilla med store sonen innan han sen i sin tur åkte till Grekland med sin farmor, farbror och en kompis... vilken gottegris han e och väl värd det med!!!


När Sebbe kom hem från pappa va det andra veckans uppehåll och han mådde som bäst, kunde inte bli bättre planerat. Så då blev det, Skara Sommarland, Liseberg, Lekland ( typ skattkammarön ), Havets hus i Lysekil...phu...blåsor på fötterna och full rulle men sååå roligt vi hade!!!

Oj oj oj vad tiden går fort! Rå om familjen, sjukhusbesöken, aktiviteterna, rå om sig själv, förgylla tillvaron då man får tillfälle...bara det e ett heltidsjobb just nu känns det som.
Jag tyckte jag hann med mycket mer i min vardag innan. Tar allt längre tid nu? Orkar jag inte hålla tempot längre? Eller e det helt enkelt en prioriteringsfråga? Ja man funderar och funderar...fortfarande kan det även komma över mig som en våg "Sebbe har cancer". Ibland undrar jag om jag förstår eller tar till mig någonting av allt detta överhuvudtaget, lite skrämmande e det allt. Så fort man e ifrån sjukhuset så förtränger man allt vad det innebär...konstigt som man beter sig! Det blir allt jobbigare och jobbigare när utomstående kommer och frågar hur det går. Jag trodde att det skulle bli lättare.
Fick en ny käftsmäll idag...han kommer behöva strålas. Remiss skickas dit nu och beräknas starta ca. 4 veckor efter avslutad cytostatikabehandling vilket kommer bli vad doktorn räknade ut den 18/10, alltså dagen innan Sebbes 7-års dag. Kommer då bli strålning mån-fre i mellan 2-4 veckor...men det tar vi tag i då! En sak i taget!
Tänker försöka ha lite sommar och skoj till innan den där hösten kommer.

Ska försöka bättra mig och uppdatera bloggen oftare vet att det va längesedan sist!

Kram...

1 kommentar:

  1. Hej Maria!
    Du förtränger inget, det är bara så kroppen är funtad för man ska överleva för stunden, tror jag. Jag känner såå väl igen mig i hur du beskriver det. Min kurator i Lund sa att jag va normal iaf när jag kände så... ;)
    Ta en dag i taget och va rädd om dig!
    Massor av varma kramar Mia

    SvaraRadera