Veckan som gått sen beskedet har verkligen varit som en berg och dalbana. Man har väntat på denna dagen skulle komma, få mer besked hur allt ska rulla på, samtidigt som det skrämmer en fruktansvärt mycket vad som komma ska.
Hade inga planer att gå till jobbet i måndags, men när jag väl va uppe och skulle lämna Sebbe på skolan drog jag snabbt slutsatsen att jag inte bara kunde sitta hemma och grubbla. Har varit på jobbet 50% och jobbat hemifrån för resten så Sebbe endast behövt vara på skolan lektions tid och sluppit fritids.
Många sms, samtal och mail har det varit, svarat på det jag orkat. Tack alla för all omtanke, och styrkekramar ni skickat!
Sebbes feber har kommit allt tätare och tätare denna veckan och han har varit mer och mer trött. Aptiten har med minskat. Börjar symtom mässigt mer och mer närma sig så det va i julas. Skönt att han ska få hjälp! Men stackare vad han kommer få gå igenom.
Önskar jag kunde göra någonting, känner mig så maktlös. Önskar det va jag själv som skulle gå igenom det istället för mitt lilla hjärta.
Hoppas på att få en djupare sömn denna natten, blir en lång dag imorgon.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar